SUB ROSA Det som sägs här under rosen angår bara dig och mig. Det är en fritagning av språk och människa ut ur det synliga in i hemligheten. Du som stiger in slipper tiden, dess tecken och väsen, skalet, skalorna, du syns inte mer, bekräftas av ingen men finns äntligen.
Rosariets rutt (det lätta exemplaret) / the route of The Rosary: Lund - Helsingfors - Göteborg - Stockholm - Uppsala - Örebro - Lindesberg - Gävle - Sandviken - Boden - Luleå - Kristianstad - Bromölla - Malmö - Lund -
Nu skickar jag Rosariet vidare till Hanna Hallgren.
Jag läste flera av dom här texterna fläckvis, eftersom mitt liv ser ut så. Både på måfå och planerat sökande, eftersom mitt liv ser ut så.
Det var många av dom som, när jag återbesökte Stockholm i precis en sådan del som jag en gång såg som min, sammanstrålade i den här tanken:
Du söker en gestaltning och en formulering av precis den sortens kärlek som du vet är helt omöjlig mellan människor, men antagligen också till sig själv. Vad mer är: de skavanker i oss (i dig?) som sipprar fram som motbilder handlar bara delvis om avsaknad av en intensitet i inlevelsen mellan individer bortom vad såna som oss klarar av. De handlar också om formerna runtomkring oss utan vilka vi inte skulle leva särskilt länge eller särskilt väl. Det är väldigt religiöst det här och väldigt privat (om än allmängiltigt som hos varje god författare och poet). Det är också väldigt politiskt.
Just titeln Rosarium anspelar ju på bön, men vad ber hon om då? Tänkte jag.
Såhär: det enda sättet för mig att begripa sånt här med helighet och så, det är att psykologisera det som kvalia. Lite som dom riktigt bra skräckförfattarna placerar fasans odjur innuti sina gestalter och därifrån upplöser den fattbara verklighetens gränser med berättelsen som verktyg. Den kärlek du ber om kräver en helighet. Skriet efter plikt handlar om det – nåt innuti (dig?).
Och såhär: maktens sperma dricker vi alla, men kan vi ändå inte på något vis undkomma att den gör oss sammantaget omänskliga utan att vi förlorar just de där formerna för att vara sammantagna som vi måste ha? Den frågan ställer du. Det är en bra fråga tycker jag, men när den föregås av törsten efter helighet ter den sig omöjlig att svara på. På det viset blir det till slut väldigt lite politiskt.
Personligen skulle jag ha vänt på alltihop, men så är vi ju också olika personer du och jag. Då hade det till slut blivit väldigt lite helighet.
Nu skickar jag Rosariet vidare till Hanna Hallgren.
SvaraRaderaJag läste flera av dom här texterna fläckvis, eftersom mitt liv ser ut så. Både på måfå och planerat sökande, eftersom mitt liv ser ut så.
Det var många av dom som, när jag återbesökte Stockholm i precis en sådan del som jag en gång såg som min, sammanstrålade i den här tanken:
Du söker en gestaltning och en formulering av precis den sortens kärlek som du vet är helt omöjlig mellan människor, men antagligen också till sig själv. Vad mer är: de skavanker i oss (i dig?) som sipprar fram som motbilder handlar bara delvis om avsaknad av en intensitet i inlevelsen mellan individer bortom vad såna som oss klarar av. De handlar också om formerna runtomkring oss utan vilka vi inte skulle leva särskilt länge eller särskilt väl. Det är väldigt religiöst det här och väldigt privat (om än allmängiltigt som hos varje god författare och poet). Det är också väldigt politiskt.
Just titeln Rosarium anspelar ju på bön, men vad ber hon om då? Tänkte jag.
Såhär: det enda sättet för mig att begripa sånt här med helighet och så, det är att psykologisera det som kvalia. Lite som dom riktigt bra skräckförfattarna placerar fasans odjur innuti sina gestalter och därifrån upplöser den fattbara verklighetens gränser med berättelsen som verktyg. Den kärlek du ber om kräver en helighet. Skriet efter plikt handlar om det – nåt innuti (dig?).
Och såhär: maktens sperma dricker vi alla, men kan vi ändå inte på något vis undkomma att den gör oss sammantaget omänskliga utan att vi förlorar just de där formerna för att vara sammantagna som vi måste ha? Den frågan ställer du. Det är en bra fråga tycker jag, men när den föregås av törsten efter helighet ter den sig omöjlig att svara på. På det viset blir det till slut väldigt lite politiskt.
Personligen skulle jag ha vänt på alltihop, men så är vi ju också olika personer du och jag. Då hade det till slut blivit väldigt lite helighet.